Vår glasögon-historia

Det som är självklart idag, ja nästan naturligt, har mer än en 700-årig glasögon-historia: När synförmågan försämrades och ögonen blev svagare, var det på äldre dagar oftast så att människorna helt enkelt fick finna sig i det och leva med den dåliga synen – vilket inte var särskilt populärt överallt. Den romerska retorikern Cicero beklagade sig över vilken påfrestning det var att behöva låta slavarna läsa högt för honom. Kejsar Nero använde smaragder för att bättre kunna följa med gladiatorskamperna i Colosseum och hästkapplöpningarna i Cirkus Maximus.

Varken antika högkulturer såsom mayakulturen, egypterna eller kineserna hittade under sin storhetstid en lösning på detta problem. Den grekiska matematikern och fysikern Arkimedes (287–212 f.Kr.) gav en impuls när han uppfann brännspegeln, som enligt legenden ska ha satt en stor del av den romerska flottan i brand i samband med den trettioåriga belägringen av Syrakusa.

Gaius Plinius (23–79 e.Kr.) dokumenterade däremot i en av sina många skrifter förstoringsinverkan av en vattenfylld glaskula, utan att dock undersöka denna upptäckt vidare eller tillämpa rent praktiskt. Det första steget i rätt riktning fabricerade den grekiske filosofen Ptolemaios (runt 150 e.Kr) när han redogjorde för ljusbrytningens fysikaliska regler. Ändå skulle det dröja ytterligare 1 000 år innan den arabiska matematikern och astronomen Alhazen, även känd som Ibn al-Haitam, nedtecknade dessa i ”Boken om optik”. Efter det fick refraktionen, som är så betydelsefull för en god synstyrka, komma till praktisk användning.

I verket, som även täcker läran om synen och reflexion, var han den förste som uppmuntrade till att understöda ögat med hjälp av en slipad, optisk lins – innan Snellius (1581–1626) omkring 500 år senare skapade ljusbrytningslagen som han publicerade i sitt verk om optiken, bestående av fem band.

Den första banbrytande framgången på området tillskrevs dock italienska munkar redan på 1200-talet. De framställde den första halvformade, slipade linsen som i praktiken mest tjänade som förstoringsglas. För detta ändamål använde de bergkristallen Beryll innan franciskanermunken Roger Bacon år 1267 bevisade att mycket och endast svårt igenkännbara bokstäver kunde förstoras med hjälp av en särskild slipning av glasen.

//www.instagram.com/p/CDJMKkmhKRk/

Glasögonens födelseort är därav i Italien. Närmare bestämt i de världskända venetianska glasstugorna i Murano, dock mycket mer av logistiska än av vetenskapliga skäl. För dessa var faktiskt de enda som på 1200-talet kunde producera det vita glaset som behövdes för produktionsprocessen. Framgången ledde till att en kort tid senare till och med de första förordningarna bestämdes för att garantera en kvalitetssäkring för produktionsprocessen.

De första läshjälpmedlen eller glasögon vars ordursprung kan härledas till bergkristallen Beryll, förfogar över ett konvex slipat glas som italienarna inramade med järn, horn eller trä. Hållaren var oftast i enkel stil för att stabilisera glasögonen som endast tjänade till att ge långsynta möjligheten att fortsättningsvis kunna läsa.

När Snellius läror spreds började tillverkningen av glasögon även påvisa en avlägsen likhet med våra modeller idag. Nitglasögonen fick vika för glasögon med skalmar mer och mer. Framför allt bland de förmögna och rikare medborgarna och bland de adliga var bågarna som bestod av ett enhetligt stycke väldigt populära, eftersom dessa kunde framställas av brons eller järn.

I Spanien blev stora modeller vanliga redan tidigt och sågs till och med som ett slags statussymbol. I samband med dessa modeller blev bärkomforten även tema och en näsbrygga av läder var något som inte var ovanligt. Men trots detta var glasögonbågarnas fixering fortsättningsvis ett av de största problemen som löstes först i samband med introduktionen av Nürnbergs ståltrådsglasögon på 1700-talet. Fram till dess hade glasögonbågarna alltid halkat av näsan eller så satt de så hårt fast att det inte kan ha känts bekvämt.

Fram till slutet av 1700-talet var enkellornjetten, mer känd som monokel, mest populär. Framför allt de förnäma sällskapen i Tyskland och i England använde monokeln medan fransmännen föredrog ”saxglasögon”. Monokeln hölls fast av musklerna runt ögat.  Den hade fördelen att man snabbt kunde gömma undan den i fickan så att man i de aristokratiska kretsarna i och runt Paris inte skulle behöva ge någon svaghet tillkänna.

Vi kan tacka utvecklingen på 1920-talet för det utseende som dagens glasögon har. Den mångfald av former, färger och material som dagens glasögonmodeller uppvisar är närmast gränslös. Världen över har glasögonen förvandlats från en nödvändighet till en modern accessoar. I vårt sortiment hittar du alla glasögonvarianter som optikbranschen har framställt. Alltså scrolla gärna direkt genom hela vår glasögon-historia 🙂